Jag är inte direkt en löpare. Vissa somrar har jag fått för mig att i år ska jag börja springa ordentligt!. Sen så tappar jag motivationen, eller oftast får ont i knäna. Lägg till att jag har haft för korta hälsenor sen jag var liten (pga att gå som man bör var inte riktigt någonting som passade lilla Tilda). Jag vet inte, kanske är det mest ursäkter för det är otroligt jobbigt att börja springa och jag har aldrig riktigt haft ordentlig motiviation. 
 
MEN! En sommar i USA, när det kanske inte finns supermycket att göra om vardagarna och man är lite morgonpigg och jobbet börjar vid 9 istället för vid 7 som i Sverige, så har jag på något sätt hittat motivationen. Jag såg till att börja långsamt, springa två kilometer och bara ta det lugnt. Sen började jag lyssna på poddar när jag sprang och då ökade jag distansen lite för att podden var ju ändå lite längre. Och 2 kilometer kändes inte som särskilt långt. 
 
Så lyckades en kompis springa milen för första gången i hennes liv, och tävlingsmänniska som man är så blev jag taggad! Så jag började öka distanserna mer och mer. 
 
I lördags morse var min plan att cykla till Greenbelt Park och springa 7 kilometer, eftersom sjön jag annars går till är 2 kilometer runt och att springa varv på varv är lite trist. Rundan var typ 7 kilometer hade jag kollat upp, så det skulle vara perfekt. Så sprang jag fel, så jag fick vända och la till lite över en kilometer på rundan. Och när jag var tillbaka var det ju mindre än 2 kilometer till milen, så då var det bara att fortsätta. 
 
Så jag sprang äntligen milen! Och nu utnyttjar jag min reseblogg till fullt för att ha ännu ett ställe att skryta på (förutom instagaram och snapchat). För det känns riktigt bra och jag är stolt! 
 
 

Sprungit milen!

Internship Kommentera
Jag är inte direkt en löpare. Vissa somrar har jag fått för mig att i år ska jag börja springa ordentligt!. Sen så tappar jag motivationen, eller oftast får ont i knäna. Lägg till att jag har haft för korta hälsenor sen jag var liten (pga att gå som man bör var inte riktigt någonting som passade lilla Tilda). Jag vet inte, kanske är det mest ursäkter för det är otroligt jobbigt att börja springa och jag har aldrig riktigt haft ordentlig motiviation. 
 
MEN! En sommar i USA, när det kanske inte finns supermycket att göra om vardagarna och man är lite morgonpigg och jobbet börjar vid 9 istället för vid 7 som i Sverige, så har jag på något sätt hittat motivationen. Jag såg till att börja långsamt, springa två kilometer och bara ta det lugnt. Sen började jag lyssna på poddar när jag sprang och då ökade jag distansen lite för att podden var ju ändå lite längre. Och 2 kilometer kändes inte som särskilt långt. 
 
Så lyckades en kompis springa milen för första gången i hennes liv, och tävlingsmänniska som man är så blev jag taggad! Så jag började öka distanserna mer och mer. 
 
I lördags morse var min plan att cykla till Greenbelt Park och springa 7 kilometer, eftersom sjön jag annars går till är 2 kilometer runt och att springa varv på varv är lite trist. Rundan var typ 7 kilometer hade jag kollat upp, så det skulle vara perfekt. Så sprang jag fel, så jag fick vända och la till lite över en kilometer på rundan. Och när jag var tillbaka var det ju mindre än 2 kilometer till milen, så då var det bara att fortsätta. 
 
Så jag sprang äntligen milen! Och nu utnyttjar jag min reseblogg till fullt för att ha ännu ett ställe att skryta på (förutom instagaram och snapchat). För det känns riktigt bra och jag är stolt!